frunshemligheter

Jag vet inte på vilket ben jag står. Mycket ältande i mitt huvud, gamla oförätter som kommer upp och gör sig påminda ännu en gång. Och så ifrågasätter jag mig själv. Varför tar jag inte upp sådana saker med honom på en gång, skulle vår relation må mycket bättre av att jag tog upp minsta lilla som störde mig? Eller skulle det snarare göra det sämre?

Det ligger en klump i magen, en ovilja för framtiden. Jag vet vad jag vill, men jag vill inte nu! Inte ännu vill jag skrika! Ångesten sätter sina stora klor i mig, hakar sig fast och stannar kvar, iallafall för stunden.
Medvetenheten om att allt förändras, drastiskt dessutom, och sedan tankarna om hur det kunde blivit!?

Elakt att tänka, men i mitt undermedvetna vill jag att han ska göra det lätt för mig. Göra något som får mig att gå över tröskeln och bestämma mig, även fast jag nog redan gjort det. En drastiskt sak, ett snedsteg.

Har 'kommit ut' om att jag röker - han tog det lugnare än vad jag trodde. Inget förmaningstal, inga anklagande blickar. Men då borde det inte vara något problem kan jag tänka. Men det är det väl visst det? Eftersom att jag har hemlighållt det nu i 10 månader, är det väl något som är gruvligt fel i vårt förhållande?
Ska man då skylla på någon? Mig själv för att jag inte har mod nog att säga som det är eller han för att han hade (har) sina åsikter om vad som får och inte får göras? Men såklart är det inte svart/vitt, som vanligt.
Utan en äcklig jävla grå-skala. FAN!

En ny sak som kommit upp på det senaste, vårt barn behöver lite specialhjälp med div olika saker. Något som inte är helt oväntat men som ändå är rätt nya. (Pga förlossningsskador)
JAG var på mötet med pedagoger och dylikt, JAG går på läkarbesök. JAG engagerar mig och ser till att de saker vi ska göra hemma blir gjorda. Han har inte ens frågat vad som hände på det senaste mötet. Utgår ifrån att jag ska berätta allt utan att han ska behöva fråga. (Han skulle jobba, även fast mötet var lagt innan hans arb-tider för att skulle kunna vara med. Och det tog en halvtimme med mötet.) Då tappar jag lusten, vid den femtielfte gången det händer. Förstår ni hur jag menar? Varför kan inte han visa framfötterna och visa att han bryr sig om sitt eget barn? Vill bli involverad och istället för att sticka huvudet i sanden möta honom på barnets nivå? Och det är även i det vardagliga, barnet står och tjatar rakt framför honom medan maken tittar på tvn, svarar inte ens. Och när han svarar blir det surt och snäsigt åt det lilla barnet som bara vill ha uppmärksamhet och att någon som leker med honom.

Så kommer det märkliga i mig och jag börjar fundera på hur det blir med varannan vecka? Kommer han vara likadan mot barnet då? Jag är en rationell och sund människa, jag kommer aldrig ta barnet från sin pappa då jag själv var ett sådant barn som blev utsatt för det. Barnet måste själv få bestämma när tiden är mogen om denna vill bo mer hos någon förälder eller ej. Och jag hoppas, hoppas, hoppas att barnet aldrig kommer behöva göra ett sådant val, att vi båda är såpass bra föräldrar som vi bara kan vara.

Ni hör där? Hur jag pratar om framtiden?

Varför FAN ska allt vara så äckligt svårt!?

Ni vet hur man ibland behöver vädra saker innan man tar tag i det? Mest för att höra sin egen röst säga det och dessutom få en annan vinkel på situationen, i form av en annan persons åsikt om det.

De jag har pratat med IRL är ofta partiska, då de är nära anhöriga eller nära vänner till mig. Såklart ger de medhåll då jag säger något, som i detta fallet om maken och hans beteende.

Jag kan erkänna, jag är ingen ängel själv, men inser ofta vad jag gjort fel och försöker bättra mig därefter.
Maken är liksom inte sådan, som jag har berättat om tidigare.

Jag kommer mycket väl ihåg vår bröllopsdag då bestman kom fram till mig och började prata. Han i fråga har varit nära vän med maken sedan gymnasiet och känner honom mer än väl. Vid tidpunkten för bröllopet så kände han maken nog mer än vad jag gjorde, med facit i hand.
Bestmannen är en sådan genomgod person som LYSSNAR när man pratar och ärligt bryr sig. Någon egenskap som jag anser är få människor förunnat.

Han frågade mig hur det kom sig att det var vi två, att jag som var en sån härlig tjej gifte mig en kille som maken? Jag reagerade först på frågan men sedan samlade jag mig och frågade hur han menade?
Han förklarade att han kände maken sedan länge och visste hur han var. Att han hade många negativa sidor.

Jag kontrade med att det har alla, ingen är en ängel. Men han tittade på mig, med sina brydda ögon och sa att han har fler än de flesta. I min naivitet sa jag emot honom, fast mitt undermedvetna höll med honom.

Jag avfärdade det, det blev obekvämt att prata om ett sådant ämne på min bröllopsdag, och fortsatte att prata om något annat.

Jag kunde inte släppa den tanken, det han sa. Idag inser jag att han sa sanningen. Jag var för naiv, trodde att jag skulle behöva "nöja mig" med honom då jag inte kunde få bättre.

Förlåt, det var elakt sagt men det känns så.

Det ni har reflekterat över är en bråkdel av min vardag.
Men jag vill tacka er för er syn på det, jag uppskattar det ni kommenterar.
Det hjälper mig att räta upp tankarna. Så får vi se vad framtiden har att erbjuda...

När jag var gravid var min make arbetslös en period.
Hans fd bekanta var lite tveksamma i mina ögon, bland annat en speciell kille. Som han dessvärre umgicks mycket med under denna perioden. Vi kan kalla honom för A.

A var ofta hos oss och ja.. Hängde. Spelade spel, käkade med oss, tog med maken ut på krogkvällar. Helt lugnt om det händer någon gång, men nu snackar vi om 4-5 veckor i sträck. A var ingen kille som är eller var ansvarsfull, hade själv inget arbete och hängde gärna på om det hände något kul. Och maken tyckte om att ha någon som hängde efter honom.

Självklart försökte jag ta upp detta med maken och poängtera att "mitt hem är min borg" och att jag inte känner mig bekväm när någon sover på vår soffa halva dagen. (Eftersom dom hade spelat data till klockan 4 på morgonen)
Jag ville att han skulle börja fråga mig om det var OK att A sov över, inte bara ta det förgivet.
Han började fråga mig, men på ett sätt som att det redan var bestämt.
"Men det gör inget för honom om du sätter på tvn och går i köket. Han vaknar inte. Så det är lugnt."
Efter 1 vecka slutade han fråga, eftersom jag ändå "godkänt" det resten av veckan, vad skulle vara annorlunda nu? Och jag ville såklart inte bli en 'sur-kärring' och döda allt.

I mitt känsliga tillstånd varken ville eller vågade jag säga emot. Men faktum var att maken aldrig spenderade en kväll själv med mig. Och gjorde han det hade han varit ute på krogen kvällen innan och var sjuk dagen efter. Inget mys här inte.
Han hade inställningen att han skulle festa järnet tills barnet kom, för då var det något annat som gällde. Då skulle han bli en pappa. Jag ansåg att han redan var det, bara det att barnet bodde i mig. Så varje helg en hel sommar satt jag själv på kvällarna eller med mina föräldrar.

Detta ledde till att jag alltid gick och lade mig själv på kvällarna, och jag grät mig alltid till sömns. Utan att maken ens noterade snyftningarna. Någon gång kom han in och upptäckte mig, då satt han i 5 minuter och gick sedan ut igen för att fortsätta spela. Vi skulle prata om det dagen därefter sa han. Jovisst tjena.

Någon vecka efter låg jag med onda förvärkar inne i sovrummet. A kände sig obehaglig till mods då jag låg och grät och hade ont så han beslutade sig för att sticka. Men maken sa att det inte var någon fara, för det blev ju inte lättare för att han stack. Hade jag ont så hade jag ont. Sen att hålla handen, massera, bara vara där. Det fanns inte. Så A stannade.

Räddningen blev när maken fick ett jobb och inte längre kunde sitta uppe till 4 på nätterna. Då tyckte A att det inte var lika kul längre. Såklart.

Detta har jag försökt prata med maken om idag, men han lyssnar inte. Och han har aldrig bett om ursäkt för sitt oacceptabla uppförande. Om jag ser tillbaka så skulle jag anat oråd redan då.
Men vad gör man när kärleken är blind?

Min man har en mindre empatisk sida, han kan inte sätta in sig i någons situatuion och tänka därefter.

som exempel:

När vi gifte oss fick han en vacker och "dyr" (för oss) gåva från mig i morgongåva. Just runt bröllopet hade vi (med all rätt) begränsat med pengar och jag hade samlat ihop till hans gåva under lång tid så det var inget som påverkade vår ekonomi. Ekonomin är begränsad förövrigt också, men vi har så vi klarar oss och lite till.

Så där hade någorlunda förståelse för att det inte blev någon till mig.

Men jag har fortfarande inte fått min morgongåva. Jag har pekat ut vad jag vill ha, surat, proklamerat att man faktiskt kan spara ihop. (Då hans ursäkt varit att vi inte har pengar)

När han fyller år, har namnsdagar, årsdagar så får han alltid något, för jag är något av en romantisk person.

Jag fyllde jämnt för något tag sen, och tänkte att jag väl då skulle få någon speciellt fin present. (sammanslagning av presenterna)

Men icke.

Jag fick inte ens en present på min födelsedag. Han ansåg att det jag fått utav mina föräldrar (som var en vacker och betydelsefull present) var nog med present. Jag frågade mina föräldrar om han kanske hade varit med på den, men det hade han inte.

Jag konfronterade honom och sa att det kändes oerhört orättvist (och konstigt) att jag ska behöva tjata mig till en present. (Sen nämnde jag inget om att jag känner mig värd abslout ingenting när jag inte får någon gåva av den som står mig närmast)

Jag kände mig nertryckt i skorna när han sedan sa: "Du kan ju alltid köpa några byxor, så får det bli min present till dig".

Ridå.

Vad svarar man på det?

Jag bet ihop och köpte aldrig några kläder. För hur kul är det?

Jag rökte för många år sedan när vi träffades, min nuvarande man och jag. I samband med att vårt barn kom slutade jag och höll upp under amningen.

Efter det började jag igen och var fast. Igen.

Jag slutade för 1½ år sedan och har officiellt inte börjat igen.

Men jag åkte dit igen för 1 år sedan men sedan dess har jag inte sagt till min man att jag röker.

Nu undrar ni kanske om maken inte bryr sig eller inte ser. Det undrar jag med.

Låt mig säga att jag är duktig. duktig på att dölja och smyga iväg.

Anledningen till att jag inte säger något är att han har en inställning om att jag inte SKA röka.
Han blir regelrätt förbannad. Till saken hör även att han snusar själv.

Jag känner att det är orättvist, vilket det är. Min kropp mitt val.
Många höjer på ögonbrynen när jag feströker och han blir arg och skäller ut mig.
Trots det fortsätter jag röka och det i hemlighet.

Jag börjar fundera på om jag ska "sluta i smyg" eller helt enkelt berätta.

Jag vet faktiskt inte.

I denna bloggen är det tänkt att jag erkänner sånt som man inte får erkänna när man är gift. inte enligt det svenska samhället.

Jag är en gift kvinna sedan 2 år, vi har ett gemensamt barn och bor i mellansverige. Vi kommer bägge från arbetarklassen och har stannat där.

Till saken hör att jag funderar på skilsmässa och har gjort så i några månader. Under tiden som jag tar mitt beslut har jag gjort några saker som är mindre tillåtet, eller rättare sagt som man skulle höja på ögonbrynen åt.

Denna bloggen är mitt sätt att kräka ut det, ett ventilhål. Det jag skriver är inte kryddat utan bara sanningen.

Välkommen!