frunshemligheter

Jag har tänkt på denna bloggen mycket och länge. Med bultande hjärta och nervositet gick jag in ikväll. Såg en länk som blivit postad, gick in och har läst snabbt, texten var så otroligt träffande men vågar inte ta den till mig och omvandla den och se på min situation. Allra minst vågade jag läsa kommentarerna till länken, där det fanns fler träffande historier.

Läget är väl bättre. Han har fått nytt jobb, ekonomin börjar flyta på, vi får bra stöd och hjälp med barnet, mellan oss fungerar det med lite mindre friktion. Jag har en lång semester hemma med barnet och han jobbar. Jag njuter och insuper vartenda ögonblick. Guldstunder som är få förunnat med barnet och jag blir lycklig samtidigt som det är bitvis väldigt tufft. Att kunna komma näranära den lilla personen och binda mig närmare till det.
Men framför allt delar jag och maken numera något som bara vi två kan uppleva med ett annat par. Känns så ytterst bisarrt kan jag säga, att en sådan sak kan få oss att bli mer öppna mot varandra. Inom mig ringer det en ytterst liten varningsklocka men jag lyssnar inte på den och fortsätter att uppleva det vi upplever med det andra paret. För det har tagit oss till en annan nivå i vår par-relation. På något bisarrt sätt.

Vill knappt läsa mina egna ord, för då ser jag vad jag skriver. (Förstår ni?)

Strutsmentalitet all over again.

Men jag finns här. Även fast det inte finns så många små hemligheter längre så finns där fortfarande den största kvar. Kan det ha någonting med mognad (till att ta beslutet) att göra?

Och frågan är när jag ska våga släppa den.

Tiden går och jag börjar undra vart Jag tog vägen?

Under denna krisen som jag har haft (har?!) så har jag alltid ställt mig frågan om vad som ligger till grund för mina tveksamheter. många gånger kommer jag inte fram till något. Eller så skyller jag på maken och hans snedsteg.

Det går bra just nu. Det flyter på, jag knegar och lyckas oftast med mina mål. Här hemma går det faktiskt smärtfritt. Jag tror han är mer medveten nu om att jag faktiskt kan dra öronen åt mig, och är mer försiktig. (Här börjar jag låta som en misshandlad kvinna; men han ångrar sig - då gör det ju inget om han stampar på mig) Kärleken till barnet är om konstigt nog ännu större nu, jag knyter an mycket bättre och ser barnet för den person den är.

Sen är det bra ekonomiskt och kärlekslivet är bra. För att vara småbarns föräldrar.

Så nu blir jag konfunderad. Varför vill jag fortfarande lämna honom? För att jag är envis, och har jag bestämt mig en gång så blir det så? Eller vad är roten till mina tveksamheter? Kan det vara så att kärleken är borta?

Jag börjar fundera, hur säger man till någon att man inte älskar den personen längre?
Man tycker om och gillar, men inte Älskar?

I ett desperat försök gör jag ansatser till att komma på bra saker med honom, men slutar med att jag radar upp det som är negativt.

-Han har gått upp mycket i vikt, och han äter som en hela häst utan att försöka minska ner det.
-Han skyfflar i sig mat, ingen mat-ro i lugn och ro utan här ska en trevlig middag vara uppäten på 15 min.
-Datorn är hans bästa vän. Seriöst.
-Han ska synas och höras. Alltid.
-Avbryter gärna någon (inkl mig) mitt i en mening. Och det hatar jag. Och han vet om det.
-Han kan inte bara lyssna på ett problem, måste komma med en lösning. Och hans lösningar är alltid bäst.
-Han har starka åsikter men när det väl kommer till kritan kan han inte stå för dem. Särskilt när han blivit invald i politiken nyss, så kan jag inte se det som ett starkt kort för honom.

Och jag kan fortsätta. Jag har många negativa sidor också. Det är jag väl medveten om. Bland annat att jag är envis.

Men någonstans, att älska någon innebär att man kan bortse från dessa negativa saker. Men jag kan inte det.

Och DET stör mig.

Jag har varit inne i en dimma pga hektsikt på jobbet, ännu en deadline som klarades med bra resultat och glada tillrop. Det känns underbart skönt! Det ger mig en kick och en bekräftelse på att det jag gör - är rätt! (Har ett väldigt formgivande yrke om man säger så)

Maken har hållt sig på mattan förutom en incident som jag gått i taket för. (det där taket måste ha väldigt många bulor vid detta laget!) Och jag har lyckats snacka ner honom och få honom att resonera och förstå. Men innan dess kom det en massa personangrepp ivägen.
Det hela handlade om att jag ska ut med firman för en after-work grej, helt spontant 1 vecka i förväg bestämdes det. Han tyckte inte de var OK då den staden jag jobbar i kan vara bråkig. Kontrade med att jag kommer ha sällskap och ska dessutom ut mitt i veckan och kommer att komma hem dagen efter.

-Dagen efter!? tyckte maken. Nä då får någon hämta dig på natten.
Där finns nog ingen som vill ge sig ut mitt i natten och åka 10 mil tor för att hämta hem mig när jag har vänninor att sova över hos.
Så det är fel av mig att bry mig om dig?! Jaja, ska jag skita i det! Du som förespråkar att vi ska vara öppna mot varandra och vara omtänksamma, skit i det!
Hallå fick jag inflikat här...
Du har bestämt dig att jag har fel, då är det inte lönt att argumentera med dig!

Jahöpp. Summasummarum, jag fick förklarat, mycket ljudligt för att vara mig, att jag tar de friheter jag vill, eftersom jag inte hängt med på någon liknande sak på minst 8-9 månader och övriga folket gör det varannan vecka typ. Så han får fan ge sig. Sen gick jag och när jag kom tillbaka var det en helt annan ton.

Ibland undrar jag om det är han eller jag som är kvinnan i detta äktenskapet!?
(jag är kvinna - jag får lov att säga så)

(Och förövrigt, alla hjärtans dag gick smärtfritt. Hade barnet för mig själv och maken var iväg. Inte en tillstymmelse till romantik, men å andra sidan spenderade jag den med den jag älskar mest!)

Och så blev det en fadäs till gjord av maken som blev lagd till historien.
Känns som om att det är aldrig sinande ström av saker som händer.

Igår var det återigen dags för fest för maken, en drink-provar-kväll.
Sällskapet är helt ok, inga personer med svag moral och sviktande förstånd.
Han gick hemifrån efter att lillen lagt sig, på gott humör och vi var sams. Inget otalt eller liknande. Har slutat säga "Ta det lugnt ikväll" för jag vill att han själv ska avgöra och känna vad som är måttligt för honom utan att jag står som en dålig mamma och ger goda råd. (Vilket uppenbart inte lyckas, men mina intentioner är väl goda får man säga)

Vid 03.43 kommer han hem och är bra på det hör jag. Snubblar när han ska ta av sig kläderna och stapplar ut i köket för att ta sig något att äta. Och väcker barnet samtidigt, men det kan ha varit så att det var redan vaket då det är lite strul med sömnen just nu. Jaja, går upp och värmer en flaska mjölk med förhoppning att sömnen snart infinner sig igen.

Möter maken ute i köket och jag påpekar vänligt för honom att han kan ta mackan ute i vardagsrummet, alltså inte i köket så barnet kanske somnar om. Han tittar oförstående på mig.
Han agerar ut på alla tio på en gång och jag stog och fattade ingenting. Vad hände? Varför slår han igen kylskåpet med en kraft att grannen skulle kunna väckas och ursinnigt går ut i hallen och tar på sig?

Går ut och ber honom förklara för jag hittar då inget att anmärka på, vad sa jag som misstolkades?
Får be och böna för svar och får tillslut att det var jävligt onödigt att jag sa "Har du ingen koll på din son?" eller något i den stilen till maken.

Okej. Backa nu bandet. Va??

Jag blir hysterisk, han tar på sig sina kläder och är påväg ut och jag förklarar i en gråtattack att det är jävlar i det inte lätt att hänga med i resonemanget när jag inte ens har sagt något i den stilen. Alls. Han tvärvägrar tro att han hörde grovt fel och jag går upp i taket för det.

Här har jag en minneslucka då jag faktiskt blev hysterisk, men jag förklarade nog grundligt för honom vad jag sagt och sen får han dra sina egna slutsatser. Vill han vara en drama queen och storma ut kl 4 på morgonen as-full med ingenstans att ta vägen så varse-jävla-god. Mitt nöje! Min lättnad! Och om där ligger något bakom som han har eldat upp sig inför på kvällen så får han bannemig säga det eller så skiter jag i allt.
Där går jag därifrån. Han försvinner ut i trappan (utan skor) och blir borta i 30 min.
Gissningsvis satt han nere i källaren eller nåt.

När det lugnat sig och jag har slutat gråta kommer barnet upp och ställer en massa frågor om varför jag är ledsen och gråter. Jag förklarar så gott jag kan att jag är lite arg men att det går över, det är ingen fara och jag är inte arg på barnet. Och liknande. Jag tröstar så mycket jag kan.

Precis när barnet har blivit lagd igen och kommit till ro kommer maken tillbaka och det är givet. Barnet kommer inte somna om. Jag sätter på en film, säger inte ett ord till maken som lufsar in till sovrummet med svansen mellan benen och somnar.
Och där - klockan 04.35 - var det morgon för mig och barnet.

Jag gick hemifrån vid 12, jag ska "jobba" heter det men jag har rymt till mina föräldrar.

Nyss fick jag ett mess där han förklarar att han inte minns vad vi bråkade om inatt och att han ber 1000ggr om ursäkt för vad det än var, jag ska inte behöva ta det. Och att han ska sluta dricka pga mig, jag ska inte ha skiten.

Jag känner lite: Ska vi slå vad?!

Men just nu är jag jag sjuk och mår inte alls bra.

Jag har tagit det första steget och pratat. Det hela blev vänt utan att jag märkte det ser jag nu i efterhand till att handla om honom och hans behov. Mer om det i ett annat inlägg.

Men mot min egen vilja har jag nu upptäckt att min kollega som jag skrivit om innan, ger mig djupa innerliga leenden såfort vi råkas. Eller är det jag som tolkar in? På något sätt hoppas jag det, men trots allt känner jag fjärilar i magen numera... Fan!

Jaha.
Deadlinen avklarad och jag är slut som vanligt.
Ni vet såsom man blir efter att ha jobbat riktigt intensivt i sin bubbla ett bra tag?

Tänkte mest bara ge ett livtecken och... Ja.
Konstaterar att det är nu inget emellan snacket och att få det verkligt.
Jag har hållt min tidsplan. Efter jul, nyår och viktig deadline har jag sagt hela tiden.
Det var 4 månader sen. Har jag verkligen gått och haft det såhär i 4 månader?
Vetat om vad som väntar men hållt det inne förutom till de närmaste.
(räknar då inte maken bland de närmsta längre.)
Inte konstigt att jag har huvudvärk stup i kvarten och har problem med att äta pga krånglande mage.

Och det bara fortsätter liksom.

Jag hade en viktig presentation idag som sagt.
Det har jag både sagt och han borde märkt, jag lever bara framför datorn och har inte pratat om annat.

Ca 1 timme fån att jag åkt hemifrån (maken hade hand om lämning på dagis) får jag ett meddelande som lyder ungefär att
"Jag orkar inte mer, det är världskrig här hemma.
Kom inte med tips eller lösning, jag är inte mottaglig för sånt"

Jaha. Jag kan förstå att han ville skriva av sig, men nästan i början av presentationen?
Och sen ösa ur det på mig? Min fokus flyttades kan man säga.

När jag väl kom hem var stämningen tryckt. Jag bara väntade att han skulle fråga hur det hade gått för mig... Fick en förklaring av honom att han var trött imorse och sen babblade han på om sin dag.

Behöver jag säga att han har fortfarande inte frågat om hur det gick för mig?
På ren tji-pin ska jag testa och se hur långt det går innan han frågar något om det.

Bloggtorka råder just nu då jag är inne vid en viktig deadline som ska in nästa vecka, men ska skriva kort om hur det blev på aftonen.

Summasummarum - nyår blev inte riktigt så ångestfyllt som jag trodde.
Men det var nog mest för att jag var nykter och frös hela tiden.
Plus att det var jag som gick runt och diskade, städade och plockade ihop.
Såg till att jag hade något i händerna hela tiden.

Vid 12-slaget lyckades jag smita iväg och stå för mig själv och titta på fyverkerierna, rätt skönt. När jag inte mår bra drar jag mig undan, jag vill helst vara själv och läka mina sår. När jag är redo kommer jag fram.
Och vänninorna vet om det så dom lät mig vara och skötte sitt.
Inte den roligaste - nej - men däremot såg jag till att det var städat när dom kom dagen efter och skulle påbörja städningen. (trodde dom) Då hade jag åkt hem vid halv 5, nog mest för att det var så sablans svårt med att få tag på en taxi.

Maken skötte sig, den dagen. Dagen efter då det var obligatorisk middag för alla inblandade för att summera dagen så var han sitt vanliga vrånga jag igen. Kanske mest pga att han var bakis. Och väninnorna fick se det och blev förbluffade.

Äckligt nog, det är nedräkning som gäller nu. När jag är färdig med min viktiga deadline ska det snackas. Allvar.

Jagf vet faktikst inte vad jag är mest nervös för, deadline eller snacket.

(Rättelse som låter märklig: Jag kommer lägga fram det som att han ska göra en jävla svängom och ändra sig eller så gör vi slut på det. Han ska få ett val, allt för att relationen ska bli hyfsat neutral efteråt, allt för vårt barn. Jag kommer inte längre lägga upp det diplomatiskt som att Vi ska göra något, utan han...)

Imorgon blir det då stor fest med vännerna och de vi inte känner.
Känns som om att denna festen inte kunde komma mer olägligt än nu. Hade det inte varit för att jag (varfär - ack varför?) är en av de som anordnar festen så hade jag inte gått. Faktiskt.

Och dessvärre har jag berättat för barnvakten och mina vänninor att jag helst hade velat stanna hemma, så det känns dumt att hitta på någon anledning nu, typ magsjuka eller något annat gräsligt. Men de säger att det löser sig, att vi kommer ha såååå kul!

Klämma in sig i en för liten klänning, smutta på dricka som inte ens är gott, konversera med folk man inte tycker om eller annars umgås med, bli trött och inte kunna gå hem och sova innan klockan är tolv...

Vet ni vad jag hade velat göra?

Vara hemma själv, bara jag, äta någon god take-away, lyssna på någon meningsfull radio-talare, måla eller rita lite för att sen bege mig ut på landet med bra utsikt över staden och titta på fyrverkerierna och sen bege mig hemåt när det blivit lugnt. Och bara sova. Sen börja det nya året med att må bra, vara utvilad och fräsch.

Men det blir att stressa ihjäl sig för folk jag knappt känner och låtsas som att allt är fint, utan att det är det. Ingen har ju en aning.

Vid tolvslaget kommer det definitivt finns en falsk ton och ångest i min önskning om 'Ett Gott Nytt År!'

(Men till Er, vänliga själar därute önskar jag en varm och härlig afton, låt den bli precis såsom Du vill ha den!)

Det enda jag tänkte på under julafton - sista julen tillsammans.

Han var på ett märkligt humör, bara jag frågade om vi skulle flytta ett bord lite så vi fick plats med hela familjen så fick jag en släng utav hans dåliga humör och en utskällning. Medan han i nästa andetag stog och klappade mig på ryggen och sa att han älskade mig, som om han hade dåligt samvete för sitt beteende.

Stämningen var tryckt, men jag svalde och valde att inte svara på hans utspel och det blev hyfsat lugnt i huset. Nästan julefrid.

Maken var ute på en blöt festkväll som sagt. Samma kväll som jag har nämnt innan.

Det är frostigt, vi skulle iväg till gammelmormor som fyllde år, bara det att han var fortfarande full när han kom upp. Jaja, det är hans förlust, han som gör bort sig bland min släkt...

Det tinades upp lite när vi var påväg hem, vi gick och köpte gran som alla andra.

När vi kom hem upptäckte jag att barnsitsen på min cykel ser konstig ut... Kan det vara snön? Går närmare och upptäcker att den är sönder, och halva sitsen ligger i cykelkorgen. Jag ser frågande på maken.

H: Ja, jag cyklade och trillade ju igår.
J: Men du nämnde aldrig att hela barnsitsen är sönder...
H: Vadå, hade det spelat någon roll eller? Den är sönder vilket fall som, det förändrar inte att den är trasig.
J: Trasig? Den är ju helt paj!? Vi kan inte använda den mer!
H: Äh, lägg ner, du ska alltid älta saker och ting, det blir inte bättre för det! Där kommer ingen ny sits bara för att du surar.
J: Men det är jävligt korkat att trilla med cykeln på fyllan OCH det är halt ute. Det vet du! Att du inte har tillräcklig närvaro att gå istället, när du vet om hur full du var! Jag hade gått hem!
H skriker: Det är du ja! Lägg ner! Där kommer ingen ny sits bara för att du ältar!

Är det bara jag som tappar fattningen på något sådant?
En ny sits, som jag använder varje dag till och från dagis, kostar 900:-. Pengar som inte har just nu.
Men det kan hända, det vet jag. Vem som helst.
Men liknande saker har hänt tidigare, många gånger.
Att han inte bara köper det och tar emot utskällningen, under vårt samtal fick jag inte en gång höra ett "Förlåt".

Inte en enda gång.

Maken var ute igår med en förening och kom hem först vid de senare timmarna. Kom hem, slamrade i köket för att få något att äta, försökte vara tyst då barnets rum ligger vägg-i-vägg med köket men han misslyckades. Somnade på soffan och saglade ner det ljusa soff-tyget.

Per automatik gick hans alarm på mobilen igång imorse, han har druckit så mycket att han inte hörde det så jag gick in för att stänga av det.

När jag ändå hade fri tillgång till mobilen kollade jag igenom den. Upptäcker att han har haft kontakt med en kvinnlig kollega till honom under kvällen och natten, även vissa sms blev skickade. Någon han inte känt särskilt länge.

Det skulle inte förvåna mig det minsta om han, kanske inte har en affär vid sidan om, men stöter friskt på henne. Han är sån. Det var bla det jag föll för. Att han kan charma och flörta något otroligt.

Och han har varit otrogen i ett tidigare förhållande, och det vet jag genom att det var mig han var otrogen med... Bland det första jag sa till honom var att om han skulle vara otrogen mot mig, så drar jag direkt, utan tvekan. Och han fattade det. Men tydligen inte ordentligt.

När jag skriver så börjar jag undra varför jag blev tillsammans med honom?

Om inte annat: Nu vet jag om att jag har gjort rätt beslut.

En vanlig situation här hemma, konversationer om ingenting i stort sett.

Maken har införskaffat nya kaffe-muggar.

H: Smakade dom bra att dricka ur?
J: Jodå, det gjorde dom, härliga att hålla i! Dom var lite tunna så kaffet kallnar snabbt i dom, men det gör ingenting!
H surt: Vadådå? Du dricker ju alltid ditt kaffe så jävla långsamt så det kvittar hur tjocka dom hade varit så hade det kallnat ändå!
J: Det var inte så jag menade, jag tycker om dom, men du frågade ju...
H snäsigt: Du får lära dig att dricka det snabbare, ett rent slöseri att ge dig kaffe. Eller så får du skita i det!

Vad hände där?
Missade jag något i konversationen som fick honom att bli sur och ge mig kritik istället?
Eller är det jag som är martyr?

Bristen på inlägg betyder inte att det är bättre här hemma. Snarare tvärtom.

Jag snurrar kring min egen axel snart, brist på tid är en utav orsakerna och när jag väl har tid för mig själv måste jag ta itu med hemmet eller rå om min själ lite.

Mannen har väldigt lite att göra medan jag har mycket att göra, och arbetsfördelningen är inte riktigt vad den borde vara. Jag har pratat med honom men som vanligt lyssnar han i ca en dag sen har han glömt vad jag sagt och påmint honom om. Känns inte riktigt som att jag vill tjata och vara morsa till två stycken, även fast det är det jag är. Jag tiger, tar emot och låter tiden ha sin gång, det blir mer och mer ärrat för varje bråk och jag orkar inte mycket längre.

En enkel sak som har varit uppe är frågan "Hur har du haft det idag?" men som betyder ack så mycket. Bara omtanken gör att man kan leva länge och stå ut med mycket, men när man inte ens får det tar det emot.

Jag är en person formad av principer, jag accepterar inte otrohet och skulle aldrig utsätta någon för det jag anser är otrohet. Känner mig oerhört skyldig när jag blir glad av att se en manlig kollega som jag vet jag kan prata med och känner mig attraherad av. Vår relation ligger inte någonstans på det planet ni säkert tänker på, varken från min eller hans sida, men det är så skönt att kunna slappna av i en mans närvaro utan att behöva tänka på vad man säger. Att jag bara finns där och då och får lov att göra det.

Nu finns där säkert många som reagerar, för endel går gränsen vid att man anser at någon annan är attraktiv, men då kan jag säga att maken har korsat den många gånger... Visst svider det till när jag sett hur han blir glad av att en gemensam vännina kommer förbi och flörtar med henne hej vilt (och hon kör på dum-blondin-knepet och låtsas som att hon inte förstår vad som händer) medan jag sitter bredvid och bara känner mig dum.
(Kan säga at hon inte längre ingår i min vänskapskrets)

Här hemma är det spänt, mår som man förtjänar kan man säga. Eller gör jag?

Ett utagerande från hans sida involverade att jag planerar en liten weekend med mina väninnor i februari. Men bara det att han ansåg att vi skulle ut och resa först, innan jag tog mig friheter att resa själv.
Bra så.

Men bara det att han ofta reser med jobbet, ibland upp till 2 veckor utan att vara hemma, och jag då sköter allt härhemma. Visst, det är i jobbet men trots det så bor han bekvämt, gör roliga saker utanför jobbet och har möjlighet att ta det lugnt då det inte är något späckat schema när han väl är borta.

Att jag då skulle få unna mig 2 nätter borta med väninnor, med en framförhållning på 3 månader, tycker inte jag är något problem. Borde det inte vara så att han tycker att jag 'förtjänar' det när jag drar ihop allt härhemma och snart börjar snurra runt min egen axel?

Och ju mer jag funderar på det har det alltid varit såhär... Att han går före och försöker att trycka ner mig.
Fast jag har alltid trott att man kan ändra på en person. Men det kan man inte. Har jag märkt nu.

Det känns märkligt att tänka denna egentliga förbjudna tanke, men jag orkar inte detta mer.

Att komma hem och ha allt på mina axlar, både arbete, hem och barnet.
Inte ens få en fråga om hur jag har haft det idag.
Han klagar över att jag är kontrollerande, men när jag väl drar mig undan och säger till honom att han får sköta det händer inget.
Skulle det mot förmodan komma något problem påvägen kommer han till mig som om jag ska lösa alla hans problem.
Jag är mamma till två.

Och tro mig, jag har försökt säga det till honom nu några gånger. Men det går inte in!

Jag lackade ur häromsistens då han ville ha sovmorgon en söndag. Jag ifrågasatte detta då han skulle ut på lördags kvällen..?! Dessutom så skulle HAN tvätta sina saker tidigt på söndags morgonen (gemensam tvättstuga med få tider) och det var han införstådd med och skulle ta sitt ansvar. Det slutade med att han kom hem vid halv 4 full som få och jag som klev upp och tog hand om barnet när detta vaknade (okristligt tidigt) och tog även tvätten med hans saker.
Jag fick inte ens ett tack när han väl drog sig upp.
Han ville ta bilen och köra men jag gömde nycklarna och snackade vett i honom.
Jag spårade ur och öste ur mig allt.
Då anklagade han mig för att ha dåligt självförtroende och en förmåga att älta saker.
Att jag behövde en psykolog.

Jag fick snackat ner honom och få honom att förstå vad det egentligen handlade om.
Ignorans.
Att ta för givet.
Och för första gången gick det ända fram att jag är påväg härifrån.

Han lovade bot och bättring, men det har inte hänt alltför mycket är hemma.

Jag har fortfarande hand om ekonomin.
Jag har fortfarande hand om disk, tvätt och städ.
Allt som rör barnet utom hämtning/lämning då det är han som har bilen.

Det kommer inte hända innan jul så mycket vet jag. (så bloggen kommer leva ett bra tag till!)
Inte en jul där vi bråkar om grejerna och barnet mår dåligt.
Jag kan stå ut för barnets skull.
Men tanken på att det är vår sista jul som kärnfamilj gör ont i mig...