Som en snigel...
Ni vet hur man ibland behöver vädra saker innan man tar tag i det? Mest för att höra sin egen röst säga det och dessutom få en annan vinkel på situationen, i form av en annan persons åsikt om det.
De jag har pratat med IRL är ofta partiska, då de är nära anhöriga eller nära vänner till mig. Såklart ger de medhåll då jag säger något, som i detta fallet om maken och hans beteende.
Jag kan erkänna, jag är ingen ängel själv, men inser ofta vad jag gjort fel och försöker bättra mig därefter.
Maken är liksom inte sådan, som jag har berättat om tidigare.
Jag kommer mycket väl ihåg vår bröllopsdag då bestman kom fram till mig och började prata. Han i fråga har varit nära vän med maken sedan gymnasiet och känner honom mer än väl. Vid tidpunkten för bröllopet så kände han maken nog mer än vad jag gjorde, med facit i hand.
Bestmannen är en sådan genomgod person som LYSSNAR när man pratar och ärligt bryr sig. Någon egenskap som jag anser är få människor förunnat.
Han frågade mig hur det kom sig att det var vi två, att jag som var en sån härlig tjej gifte mig en kille som maken? Jag reagerade först på frågan men sedan samlade jag mig och frågade hur han menade?
Han förklarade att han kände maken sedan länge och visste hur han var. Att han hade många negativa sidor.
Jag kontrade med att det har alla, ingen är en ängel. Men han tittade på mig, med sina brydda ögon och sa att han har fler än de flesta. I min naivitet sa jag emot honom, fast mitt undermedvetna höll med honom.
Jag avfärdade det, det blev obekvämt att prata om ett sådant ämne på min bröllopsdag, och fortsatte att prata om något annat.
Jag kunde inte släppa den tanken, det han sa. Idag inser jag att han sa sanningen. Jag var för naiv, trodde att jag skulle behöva "nöja mig" med honom då jag inte kunde få bättre.
Förlåt, det var elakt sagt men det känns så.
Det ni har reflekterat över är en bråkdel av min vardag.
Men jag vill tacka er för er syn på det, jag uppskattar det ni kommenterar.
Det hjälper mig att räta upp tankarna. Så får vi se vad framtiden har att erbjuda...
De jag har pratat med IRL är ofta partiska, då de är nära anhöriga eller nära vänner till mig. Såklart ger de medhåll då jag säger något, som i detta fallet om maken och hans beteende.
Jag kan erkänna, jag är ingen ängel själv, men inser ofta vad jag gjort fel och försöker bättra mig därefter.
Maken är liksom inte sådan, som jag har berättat om tidigare.
Jag kommer mycket väl ihåg vår bröllopsdag då bestman kom fram till mig och började prata. Han i fråga har varit nära vän med maken sedan gymnasiet och känner honom mer än väl. Vid tidpunkten för bröllopet så kände han maken nog mer än vad jag gjorde, med facit i hand.
Bestmannen är en sådan genomgod person som LYSSNAR när man pratar och ärligt bryr sig. Någon egenskap som jag anser är få människor förunnat.
Han frågade mig hur det kom sig att det var vi två, att jag som var en sån härlig tjej gifte mig en kille som maken? Jag reagerade först på frågan men sedan samlade jag mig och frågade hur han menade?
Han förklarade att han kände maken sedan länge och visste hur han var. Att han hade många negativa sidor.
Jag kontrade med att det har alla, ingen är en ängel. Men han tittade på mig, med sina brydda ögon och sa att han har fler än de flesta. I min naivitet sa jag emot honom, fast mitt undermedvetna höll med honom.
Jag avfärdade det, det blev obekvämt att prata om ett sådant ämne på min bröllopsdag, och fortsatte att prata om något annat.
Jag kunde inte släppa den tanken, det han sa. Idag inser jag att han sa sanningen. Jag var för naiv, trodde att jag skulle behöva "nöja mig" med honom då jag inte kunde få bättre.
Förlåt, det var elakt sagt men det känns så.
Det ni har reflekterat över är en bråkdel av min vardag.
Men jag vill tacka er för er syn på det, jag uppskattar det ni kommenterar.
Det hjälper mig att räta upp tankarna. Så får vi se vad framtiden har att erbjuda...
Kommentarer
Postat av: Malin
Måste bara säga att din blogg är himla intressant!
Trackback
