frunshemligheter

Imorgon blir det då stor fest med vännerna och de vi inte känner.
Känns som om att denna festen inte kunde komma mer olägligt än nu. Hade det inte varit för att jag (varfär - ack varför?) är en av de som anordnar festen så hade jag inte gått. Faktiskt.

Och dessvärre har jag berättat för barnvakten och mina vänninor att jag helst hade velat stanna hemma, så det känns dumt att hitta på någon anledning nu, typ magsjuka eller något annat gräsligt. Men de säger att det löser sig, att vi kommer ha såååå kul!

Klämma in sig i en för liten klänning, smutta på dricka som inte ens är gott, konversera med folk man inte tycker om eller annars umgås med, bli trött och inte kunna gå hem och sova innan klockan är tolv...

Vet ni vad jag hade velat göra?

Vara hemma själv, bara jag, äta någon god take-away, lyssna på någon meningsfull radio-talare, måla eller rita lite för att sen bege mig ut på landet med bra utsikt över staden och titta på fyrverkerierna och sen bege mig hemåt när det blivit lugnt. Och bara sova. Sen börja det nya året med att må bra, vara utvilad och fräsch.

Men det blir att stressa ihjäl sig för folk jag knappt känner och låtsas som att allt är fint, utan att det är det. Ingen har ju en aning.

Vid tolvslaget kommer det definitivt finns en falsk ton och ångest i min önskning om 'Ett Gott Nytt År!'

(Men till Er, vänliga själar därute önskar jag en varm och härlig afton, låt den bli precis såsom Du vill ha den!)

Det enda jag tänkte på under julafton - sista julen tillsammans.

Han var på ett märkligt humör, bara jag frågade om vi skulle flytta ett bord lite så vi fick plats med hela familjen så fick jag en släng utav hans dåliga humör och en utskällning. Medan han i nästa andetag stog och klappade mig på ryggen och sa att han älskade mig, som om han hade dåligt samvete för sitt beteende.

Stämningen var tryckt, men jag svalde och valde att inte svara på hans utspel och det blev hyfsat lugnt i huset. Nästan julefrid.

Maken var ute på en blöt festkväll som sagt. Samma kväll som jag har nämnt innan.

Det är frostigt, vi skulle iväg till gammelmormor som fyllde år, bara det att han var fortfarande full när han kom upp. Jaja, det är hans förlust, han som gör bort sig bland min släkt...

Det tinades upp lite när vi var påväg hem, vi gick och köpte gran som alla andra.

När vi kom hem upptäckte jag att barnsitsen på min cykel ser konstig ut... Kan det vara snön? Går närmare och upptäcker att den är sönder, och halva sitsen ligger i cykelkorgen. Jag ser frågande på maken.

H: Ja, jag cyklade och trillade ju igår.
J: Men du nämnde aldrig att hela barnsitsen är sönder...
H: Vadå, hade det spelat någon roll eller? Den är sönder vilket fall som, det förändrar inte att den är trasig.
J: Trasig? Den är ju helt paj!? Vi kan inte använda den mer!
H: Äh, lägg ner, du ska alltid älta saker och ting, det blir inte bättre för det! Där kommer ingen ny sits bara för att du surar.
J: Men det är jävligt korkat att trilla med cykeln på fyllan OCH det är halt ute. Det vet du! Att du inte har tillräcklig närvaro att gå istället, när du vet om hur full du var! Jag hade gått hem!
H skriker: Det är du ja! Lägg ner! Där kommer ingen ny sits bara för att du ältar!

Är det bara jag som tappar fattningen på något sådant?
En ny sits, som jag använder varje dag till och från dagis, kostar 900:-. Pengar som inte har just nu.
Men det kan hända, det vet jag. Vem som helst.
Men liknande saker har hänt tidigare, många gånger.
Att han inte bara köper det och tar emot utskällningen, under vårt samtal fick jag inte en gång höra ett "Förlåt".

Inte en enda gång.

Maken var ute igår med en förening och kom hem först vid de senare timmarna. Kom hem, slamrade i köket för att få något att äta, försökte vara tyst då barnets rum ligger vägg-i-vägg med köket men han misslyckades. Somnade på soffan och saglade ner det ljusa soff-tyget.

Per automatik gick hans alarm på mobilen igång imorse, han har druckit så mycket att han inte hörde det så jag gick in för att stänga av det.

När jag ändå hade fri tillgång till mobilen kollade jag igenom den. Upptäcker att han har haft kontakt med en kvinnlig kollega till honom under kvällen och natten, även vissa sms blev skickade. Någon han inte känt särskilt länge.

Det skulle inte förvåna mig det minsta om han, kanske inte har en affär vid sidan om, men stöter friskt på henne. Han är sån. Det var bla det jag föll för. Att han kan charma och flörta något otroligt.

Och han har varit otrogen i ett tidigare förhållande, och det vet jag genom att det var mig han var otrogen med... Bland det första jag sa till honom var att om han skulle vara otrogen mot mig, så drar jag direkt, utan tvekan. Och han fattade det. Men tydligen inte ordentligt.

När jag skriver så börjar jag undra varför jag blev tillsammans med honom?

Om inte annat: Nu vet jag om att jag har gjort rätt beslut.

En vanlig situation här hemma, konversationer om ingenting i stort sett.

Maken har införskaffat nya kaffe-muggar.

H: Smakade dom bra att dricka ur?
J: Jodå, det gjorde dom, härliga att hålla i! Dom var lite tunna så kaffet kallnar snabbt i dom, men det gör ingenting!
H surt: Vadådå? Du dricker ju alltid ditt kaffe så jävla långsamt så det kvittar hur tjocka dom hade varit så hade det kallnat ändå!
J: Det var inte så jag menade, jag tycker om dom, men du frågade ju...
H snäsigt: Du får lära dig att dricka det snabbare, ett rent slöseri att ge dig kaffe. Eller så får du skita i det!

Vad hände där?
Missade jag något i konversationen som fick honom att bli sur och ge mig kritik istället?
Eller är det jag som är martyr?

Bristen på inlägg betyder inte att det är bättre här hemma. Snarare tvärtom.

Jag snurrar kring min egen axel snart, brist på tid är en utav orsakerna och när jag väl har tid för mig själv måste jag ta itu med hemmet eller rå om min själ lite.

Mannen har väldigt lite att göra medan jag har mycket att göra, och arbetsfördelningen är inte riktigt vad den borde vara. Jag har pratat med honom men som vanligt lyssnar han i ca en dag sen har han glömt vad jag sagt och påmint honom om. Känns inte riktigt som att jag vill tjata och vara morsa till två stycken, även fast det är det jag är. Jag tiger, tar emot och låter tiden ha sin gång, det blir mer och mer ärrat för varje bråk och jag orkar inte mycket längre.

En enkel sak som har varit uppe är frågan "Hur har du haft det idag?" men som betyder ack så mycket. Bara omtanken gör att man kan leva länge och stå ut med mycket, men när man inte ens får det tar det emot.

Jag är en person formad av principer, jag accepterar inte otrohet och skulle aldrig utsätta någon för det jag anser är otrohet. Känner mig oerhört skyldig när jag blir glad av att se en manlig kollega som jag vet jag kan prata med och känner mig attraherad av. Vår relation ligger inte någonstans på det planet ni säkert tänker på, varken från min eller hans sida, men det är så skönt att kunna slappna av i en mans närvaro utan att behöva tänka på vad man säger. Att jag bara finns där och då och får lov att göra det.

Nu finns där säkert många som reagerar, för endel går gränsen vid att man anser at någon annan är attraktiv, men då kan jag säga att maken har korsat den många gånger... Visst svider det till när jag sett hur han blir glad av att en gemensam vännina kommer förbi och flörtar med henne hej vilt (och hon kör på dum-blondin-knepet och låtsas som att hon inte förstår vad som händer) medan jag sitter bredvid och bara känner mig dum.
(Kan säga at hon inte längre ingår i min vänskapskrets)