Att ge och ta.
som exempel:
När vi gifte oss fick han en vacker och "dyr" (för oss) gåva från mig i morgongåva. Just runt bröllopet hade vi (med all rätt) begränsat med pengar och jag hade samlat ihop till hans gåva under lång tid så det var inget som påverkade vår ekonomi. Ekonomin är begränsad förövrigt också, men vi har så vi klarar oss och lite till.
Så där hade någorlunda förståelse för att det inte blev någon till mig.
Men jag har fortfarande inte fått min morgongåva. Jag har pekat ut vad jag vill ha, surat, proklamerat att man faktiskt kan spara ihop. (Då hans ursäkt varit att vi inte har pengar)
När han fyller år, har namnsdagar, årsdagar så får han alltid något, för jag är något av en romantisk person.
Jag fyllde jämnt för något tag sen, och tänkte att jag väl då skulle få någon speciellt fin present. (sammanslagning av presenterna)
Men icke.
Jag fick inte ens en present på min födelsedag. Han ansåg att det jag fått utav mina föräldrar (som var en vacker och betydelsefull present) var nog med present. Jag frågade mina föräldrar om han kanske hade varit med på den, men det hade han inte.
Jag konfronterade honom och sa att det kändes oerhört orättvist (och konstigt) att jag ska behöva tjata mig till en present. (Sen nämnde jag inget om att jag känner mig värd abslout ingenting när jag inte får någon gåva av den som står mig närmast)
Jag kände mig nertryckt i skorna när han sedan sa: "Du kan ju alltid köpa några byxor, så får det bli min present till dig".
Ridå.
Vad svarar man på det?
Jag bet ihop och köpte aldrig några kläder. För hur kul är det?
Ehh... Synd att inte allt kan köpas...
jo, undrar om man kan köpa fingertoppskänsla till min man...
Jag hade varit först att inhandla det!
Ja, det hade ju varit toppen.
Får jag länka från min sida till din? Då gör jag det ikväll i så fall. Om jag får.
Min man glömde min födelsedag en gång. Det förlåter jag aldrig! Jag har nog aldrig blivit så ledsen någonsin. När han sa att vi skuklle fira nästa år kändes det som jag ville klippa till honom.
Frida: Klart du får det, ingen fara. :)
Smultronblomman: jag vet din känsla, men att glömma det helt och inte ens be om ursäkt känns tufft... Maken hade inte glömt min dag, han hade bara inte bemödat sig att skaffa en gåva. Jag (i min enfald) trodde att jag skulle få den när jag hade det stora kalaset 3 veckor senare. Om inte annat fick han tid på sig att fixa det. Jag drömde om en laptop som jag behöver i jobbet och annat "nödvändigt". Sådant som jag inte belönar mig själv med. Sådant som jag känner att jag är värd.
jag bara undrar hur det blir till julen...
