frunshemligheter

Och så blev det en fadäs till gjord av maken som blev lagd till historien.
Känns som om att det är aldrig sinande ström av saker som händer.

Igår var det återigen dags för fest för maken, en drink-provar-kväll.
Sällskapet är helt ok, inga personer med svag moral och sviktande förstånd.
Han gick hemifrån efter att lillen lagt sig, på gott humör och vi var sams. Inget otalt eller liknande. Har slutat säga "Ta det lugnt ikväll" för jag vill att han själv ska avgöra och känna vad som är måttligt för honom utan att jag står som en dålig mamma och ger goda råd. (Vilket uppenbart inte lyckas, men mina intentioner är väl goda får man säga)

Vid 03.43 kommer han hem och är bra på det hör jag. Snubblar när han ska ta av sig kläderna och stapplar ut i köket för att ta sig något att äta. Och väcker barnet samtidigt, men det kan ha varit så att det var redan vaket då det är lite strul med sömnen just nu. Jaja, går upp och värmer en flaska mjölk med förhoppning att sömnen snart infinner sig igen.

Möter maken ute i köket och jag påpekar vänligt för honom att han kan ta mackan ute i vardagsrummet, alltså inte i köket så barnet kanske somnar om. Han tittar oförstående på mig.
Han agerar ut på alla tio på en gång och jag stog och fattade ingenting. Vad hände? Varför slår han igen kylskåpet med en kraft att grannen skulle kunna väckas och ursinnigt går ut i hallen och tar på sig?

Går ut och ber honom förklara för jag hittar då inget att anmärka på, vad sa jag som misstolkades?
Får be och böna för svar och får tillslut att det var jävligt onödigt att jag sa "Har du ingen koll på din son?" eller något i den stilen till maken.

Okej. Backa nu bandet. Va??

Jag blir hysterisk, han tar på sig sina kläder och är påväg ut och jag förklarar i en gråtattack att det är jävlar i det inte lätt att hänga med i resonemanget när jag inte ens har sagt något i den stilen. Alls. Han tvärvägrar tro att han hörde grovt fel och jag går upp i taket för det.

Här har jag en minneslucka då jag faktiskt blev hysterisk, men jag förklarade nog grundligt för honom vad jag sagt och sen får han dra sina egna slutsatser. Vill han vara en drama queen och storma ut kl 4 på morgonen as-full med ingenstans att ta vägen så varse-jävla-god. Mitt nöje! Min lättnad! Och om där ligger något bakom som han har eldat upp sig inför på kvällen så får han bannemig säga det eller så skiter jag i allt.
Där går jag därifrån. Han försvinner ut i trappan (utan skor) och blir borta i 30 min.
Gissningsvis satt han nere i källaren eller nåt.

När det lugnat sig och jag har slutat gråta kommer barnet upp och ställer en massa frågor om varför jag är ledsen och gråter. Jag förklarar så gott jag kan att jag är lite arg men att det går över, det är ingen fara och jag är inte arg på barnet. Och liknande. Jag tröstar så mycket jag kan.

Precis när barnet har blivit lagd igen och kommit till ro kommer maken tillbaka och det är givet. Barnet kommer inte somna om. Jag sätter på en film, säger inte ett ord till maken som lufsar in till sovrummet med svansen mellan benen och somnar.
Och där - klockan 04.35 - var det morgon för mig och barnet.

Jag gick hemifrån vid 12, jag ska "jobba" heter det men jag har rymt till mina föräldrar.

Nyss fick jag ett mess där han förklarar att han inte minns vad vi bråkade om inatt och att han ber 1000ggr om ursäkt för vad det än var, jag ska inte behöva ta det. Och att han ska sluta dricka pga mig, jag ska inte ha skiten.

Jag känner lite: Ska vi slå vad?!

Men just nu är jag jag sjuk och mår inte alls bra.

Jag har tagit det första steget och pratat. Det hela blev vänt utan att jag märkte det ser jag nu i efterhand till att handla om honom och hans behov. Mer om det i ett annat inlägg.

Men mot min egen vilja har jag nu upptäckt att min kollega som jag skrivit om innan, ger mig djupa innerliga leenden såfort vi råkas. Eller är det jag som tolkar in? På något sätt hoppas jag det, men trots allt känner jag fjärilar i magen numera... Fan!

Jaha.
Deadlinen avklarad och jag är slut som vanligt.
Ni vet såsom man blir efter att ha jobbat riktigt intensivt i sin bubbla ett bra tag?

Tänkte mest bara ge ett livtecken och... Ja.
Konstaterar att det är nu inget emellan snacket och att få det verkligt.
Jag har hållt min tidsplan. Efter jul, nyår och viktig deadline har jag sagt hela tiden.
Det var 4 månader sen. Har jag verkligen gått och haft det såhär i 4 månader?
Vetat om vad som väntar men hållt det inne förutom till de närmaste.
(räknar då inte maken bland de närmsta längre.)
Inte konstigt att jag har huvudvärk stup i kvarten och har problem med att äta pga krånglande mage.

Och det bara fortsätter liksom.

Jag hade en viktig presentation idag som sagt.
Det har jag både sagt och han borde märkt, jag lever bara framför datorn och har inte pratat om annat.

Ca 1 timme fån att jag åkt hemifrån (maken hade hand om lämning på dagis) får jag ett meddelande som lyder ungefär att
"Jag orkar inte mer, det är världskrig här hemma.
Kom inte med tips eller lösning, jag är inte mottaglig för sånt"

Jaha. Jag kan förstå att han ville skriva av sig, men nästan i början av presentationen?
Och sen ösa ur det på mig? Min fokus flyttades kan man säga.

När jag väl kom hem var stämningen tryckt. Jag bara väntade att han skulle fråga hur det hade gått för mig... Fick en förklaring av honom att han var trött imorse och sen babblade han på om sin dag.

Behöver jag säga att han har fortfarande inte frågat om hur det gick för mig?
På ren tji-pin ska jag testa och se hur långt det går innan han frågar något om det.

Bloggtorka råder just nu då jag är inne vid en viktig deadline som ska in nästa vecka, men ska skriva kort om hur det blev på aftonen.

Summasummarum - nyår blev inte riktigt så ångestfyllt som jag trodde.
Men det var nog mest för att jag var nykter och frös hela tiden.
Plus att det var jag som gick runt och diskade, städade och plockade ihop.
Såg till att jag hade något i händerna hela tiden.

Vid 12-slaget lyckades jag smita iväg och stå för mig själv och titta på fyverkerierna, rätt skönt. När jag inte mår bra drar jag mig undan, jag vill helst vara själv och läka mina sår. När jag är redo kommer jag fram.
Och vänninorna vet om det så dom lät mig vara och skötte sitt.
Inte den roligaste - nej - men däremot såg jag till att det var städat när dom kom dagen efter och skulle påbörja städningen. (trodde dom) Då hade jag åkt hem vid halv 5, nog mest för att det var så sablans svårt med att få tag på en taxi.

Maken skötte sig, den dagen. Dagen efter då det var obligatorisk middag för alla inblandade för att summera dagen så var han sitt vanliga vrånga jag igen. Kanske mest pga att han var bakis. Och väninnorna fick se det och blev förbluffade.

Äckligt nog, det är nedräkning som gäller nu. När jag är färdig med min viktiga deadline ska det snackas. Allvar.

Jagf vet faktikst inte vad jag är mest nervös för, deadline eller snacket.

(Rättelse som låter märklig: Jag kommer lägga fram det som att han ska göra en jävla svängom och ändra sig eller så gör vi slut på det. Han ska få ett val, allt för att relationen ska bli hyfsat neutral efteråt, allt för vårt barn. Jag kommer inte längre lägga upp det diplomatiskt som att Vi ska göra något, utan han...)