Var ligger roten till det onda?
Tiden går och jag börjar undra vart Jag tog vägen?
Under denna krisen som jag har haft (har?!) så har jag alltid ställt mig frågan om vad som ligger till grund för mina tveksamheter. många gånger kommer jag inte fram till något. Eller så skyller jag på maken och hans snedsteg.
Det går bra just nu. Det flyter på, jag knegar och lyckas oftast med mina mål. Här hemma går det faktiskt smärtfritt. Jag tror han är mer medveten nu om att jag faktiskt kan dra öronen åt mig, och är mer försiktig. (Här börjar jag låta som en misshandlad kvinna; men han ångrar sig - då gör det ju inget om han stampar på mig) Kärleken till barnet är om konstigt nog ännu större nu, jag knyter an mycket bättre och ser barnet för den person den är.
Sen är det bra ekonomiskt och kärlekslivet är bra. För att vara småbarns föräldrar.
Så nu blir jag konfunderad. Varför vill jag fortfarande lämna honom? För att jag är envis, och har jag bestämt mig en gång så blir det så? Eller vad är roten till mina tveksamheter? Kan det vara så att kärleken är borta?
Jag börjar fundera, hur säger man till någon att man inte älskar den personen längre?
Man tycker om och gillar, men inte Älskar?
I ett desperat försök gör jag ansatser till att komma på bra saker med honom, men slutar med att jag radar upp det som är negativt.
-Han har gått upp mycket i vikt, och han äter som en hela häst utan att försöka minska ner det.
-Han skyfflar i sig mat, ingen mat-ro i lugn och ro utan här ska en trevlig middag vara uppäten på 15 min.
-Datorn är hans bästa vän. Seriöst.
-Han ska synas och höras. Alltid.
-Avbryter gärna någon (inkl mig) mitt i en mening. Och det hatar jag. Och han vet om det.
-Han kan inte bara lyssna på ett problem, måste komma med en lösning. Och hans lösningar är alltid bäst.
-Han har starka åsikter men när det väl kommer till kritan kan han inte stå för dem. Särskilt när han blivit invald i politiken nyss, så kan jag inte se det som ett starkt kort för honom.
Och jag kan fortsätta. Jag har många negativa sidor också. Det är jag väl medveten om. Bland annat att jag är envis.
Men någonstans, att älska någon innebär att man kan bortse från dessa negativa saker. Men jag kan inte det.
Och DET stör mig.
Under denna krisen som jag har haft (har?!) så har jag alltid ställt mig frågan om vad som ligger till grund för mina tveksamheter. många gånger kommer jag inte fram till något. Eller så skyller jag på maken och hans snedsteg.
Det går bra just nu. Det flyter på, jag knegar och lyckas oftast med mina mål. Här hemma går det faktiskt smärtfritt. Jag tror han är mer medveten nu om att jag faktiskt kan dra öronen åt mig, och är mer försiktig. (Här börjar jag låta som en misshandlad kvinna; men han ångrar sig - då gör det ju inget om han stampar på mig) Kärleken till barnet är om konstigt nog ännu större nu, jag knyter an mycket bättre och ser barnet för den person den är.
Sen är det bra ekonomiskt och kärlekslivet är bra. För att vara småbarns föräldrar.
Så nu blir jag konfunderad. Varför vill jag fortfarande lämna honom? För att jag är envis, och har jag bestämt mig en gång så blir det så? Eller vad är roten till mina tveksamheter? Kan det vara så att kärleken är borta?
Jag börjar fundera, hur säger man till någon att man inte älskar den personen längre?
Man tycker om och gillar, men inte Älskar?
I ett desperat försök gör jag ansatser till att komma på bra saker med honom, men slutar med att jag radar upp det som är negativt.
-Han har gått upp mycket i vikt, och han äter som en hela häst utan att försöka minska ner det.
-Han skyfflar i sig mat, ingen mat-ro i lugn och ro utan här ska en trevlig middag vara uppäten på 15 min.
-Datorn är hans bästa vän. Seriöst.
-Han ska synas och höras. Alltid.
-Avbryter gärna någon (inkl mig) mitt i en mening. Och det hatar jag. Och han vet om det.
-Han kan inte bara lyssna på ett problem, måste komma med en lösning. Och hans lösningar är alltid bäst.
-Han har starka åsikter men när det väl kommer till kritan kan han inte stå för dem. Särskilt när han blivit invald i politiken nyss, så kan jag inte se det som ett starkt kort för honom.
Och jag kan fortsätta. Jag har många negativa sidor också. Det är jag väl medveten om. Bland annat att jag är envis.
Men någonstans, att älska någon innebär att man kan bortse från dessa negativa saker. Men jag kan inte det.
Och DET stör mig.
Börjar jag att höja rösten?
Jag har varit inne i en dimma pga hektsikt på jobbet, ännu en deadline som klarades med bra resultat och glada tillrop. Det känns underbart skönt! Det ger mig en kick och en bekräftelse på att det jag gör - är rätt! (Har ett väldigt formgivande yrke om man säger så)
Maken har hållt sig på mattan förutom en incident som jag gått i taket för. (det där taket måste ha väldigt många bulor vid detta laget!) Och jag har lyckats snacka ner honom och få honom att resonera och förstå. Men innan dess kom det en massa personangrepp ivägen.
Det hela handlade om att jag ska ut med firman för en after-work grej, helt spontant 1 vecka i förväg bestämdes det. Han tyckte inte de var OK då den staden jag jobbar i kan vara bråkig. Kontrade med att jag kommer ha sällskap och ska dessutom ut mitt i veckan och kommer att komma hem dagen efter.
-Dagen efter!? tyckte maken. Nä då får någon hämta dig på natten.
Där finns nog ingen som vill ge sig ut mitt i natten och åka 10 mil tor för att hämta hem mig när jag har vänninor att sova över hos.
Så det är fel av mig att bry mig om dig?! Jaja, ska jag skita i det! Du som förespråkar att vi ska vara öppna mot varandra och vara omtänksamma, skit i det!
Hallå fick jag inflikat här...
Du har bestämt dig att jag har fel, då är det inte lönt att argumentera med dig!
Jahöpp. Summasummarum, jag fick förklarat, mycket ljudligt för att vara mig, att jag tar de friheter jag vill, eftersom jag inte hängt med på någon liknande sak på minst 8-9 månader och övriga folket gör det varannan vecka typ. Så han får fan ge sig. Sen gick jag och när jag kom tillbaka var det en helt annan ton.
Ibland undrar jag om det är han eller jag som är kvinnan i detta äktenskapet!?
(jag är kvinna - jag får lov att säga så)
(Och förövrigt, alla hjärtans dag gick smärtfritt. Hade barnet för mig själv och maken var iväg. Inte en tillstymmelse till romantik, men å andra sidan spenderade jag den med den jag älskar mest!)
Maken har hållt sig på mattan förutom en incident som jag gått i taket för. (det där taket måste ha väldigt många bulor vid detta laget!) Och jag har lyckats snacka ner honom och få honom att resonera och förstå. Men innan dess kom det en massa personangrepp ivägen.
Det hela handlade om att jag ska ut med firman för en after-work grej, helt spontant 1 vecka i förväg bestämdes det. Han tyckte inte de var OK då den staden jag jobbar i kan vara bråkig. Kontrade med att jag kommer ha sällskap och ska dessutom ut mitt i veckan och kommer att komma hem dagen efter.
-Dagen efter!? tyckte maken. Nä då får någon hämta dig på natten.
Där finns nog ingen som vill ge sig ut mitt i natten och åka 10 mil tor för att hämta hem mig när jag har vänninor att sova över hos.
Så det är fel av mig att bry mig om dig?! Jaja, ska jag skita i det! Du som förespråkar att vi ska vara öppna mot varandra och vara omtänksamma, skit i det!
Hallå fick jag inflikat här...
Du har bestämt dig att jag har fel, då är det inte lönt att argumentera med dig!
Jahöpp. Summasummarum, jag fick förklarat, mycket ljudligt för att vara mig, att jag tar de friheter jag vill, eftersom jag inte hängt med på någon liknande sak på minst 8-9 månader och övriga folket gör det varannan vecka typ. Så han får fan ge sig. Sen gick jag och när jag kom tillbaka var det en helt annan ton.
Ibland undrar jag om det är han eller jag som är kvinnan i detta äktenskapet!?
(jag är kvinna - jag får lov att säga så)
(Och förövrigt, alla hjärtans dag gick smärtfritt. Hade barnet för mig själv och maken var iväg. Inte en tillstymmelse till romantik, men å andra sidan spenderade jag den med den jag älskar mest!)
