frunshemligheter

När jag var gravid var min make arbetslös en period.
Hans fd bekanta var lite tveksamma i mina ögon, bland annat en speciell kille. Som han dessvärre umgicks mycket med under denna perioden. Vi kan kalla honom för A.

A var ofta hos oss och ja.. Hängde. Spelade spel, käkade med oss, tog med maken ut på krogkvällar. Helt lugnt om det händer någon gång, men nu snackar vi om 4-5 veckor i sträck. A var ingen kille som är eller var ansvarsfull, hade själv inget arbete och hängde gärna på om det hände något kul. Och maken tyckte om att ha någon som hängde efter honom.

Självklart försökte jag ta upp detta med maken och poängtera att "mitt hem är min borg" och att jag inte känner mig bekväm när någon sover på vår soffa halva dagen. (Eftersom dom hade spelat data till klockan 4 på morgonen)
Jag ville att han skulle börja fråga mig om det var OK att A sov över, inte bara ta det förgivet.
Han började fråga mig, men på ett sätt som att det redan var bestämt.
"Men det gör inget för honom om du sätter på tvn och går i köket. Han vaknar inte. Så det är lugnt."
Efter 1 vecka slutade han fråga, eftersom jag ändå "godkänt" det resten av veckan, vad skulle vara annorlunda nu? Och jag ville såklart inte bli en 'sur-kärring' och döda allt.

I mitt känsliga tillstånd varken ville eller vågade jag säga emot. Men faktum var att maken aldrig spenderade en kväll själv med mig. Och gjorde han det hade han varit ute på krogen kvällen innan och var sjuk dagen efter. Inget mys här inte.
Han hade inställningen att han skulle festa järnet tills barnet kom, för då var det något annat som gällde. Då skulle han bli en pappa. Jag ansåg att han redan var det, bara det att barnet bodde i mig. Så varje helg en hel sommar satt jag själv på kvällarna eller med mina föräldrar.

Detta ledde till att jag alltid gick och lade mig själv på kvällarna, och jag grät mig alltid till sömns. Utan att maken ens noterade snyftningarna. Någon gång kom han in och upptäckte mig, då satt han i 5 minuter och gick sedan ut igen för att fortsätta spela. Vi skulle prata om det dagen därefter sa han. Jovisst tjena.

Någon vecka efter låg jag med onda förvärkar inne i sovrummet. A kände sig obehaglig till mods då jag låg och grät och hade ont så han beslutade sig för att sticka. Men maken sa att det inte var någon fara, för det blev ju inte lättare för att han stack. Hade jag ont så hade jag ont. Sen att hålla handen, massera, bara vara där. Det fanns inte. Så A stannade.

Räddningen blev när maken fick ett jobb och inte längre kunde sitta uppe till 4 på nätterna. Då tyckte A att det inte var lika kul längre. Såklart.

Detta har jag försökt prata med maken om idag, men han lyssnar inte. Och han har aldrig bett om ursäkt för sitt oacceptabla uppförande. Om jag ser tillbaka så skulle jag anat oråd redan då.
Men vad gör man när kärleken är blind?