Förlåt att jag lämnat er en tid. Om där finns någon kvar.
Jag har tänkt på denna bloggen mycket och länge. Med bultande hjärta och nervositet gick jag in ikväll. Såg en länk som blivit postad, gick in och har läst snabbt, texten var så otroligt träffande men vågar inte ta den till mig och omvandla den och se på min situation. Allra minst vågade jag läsa kommentarerna till länken, där det fanns fler träffande historier.
Läget är väl bättre. Han har fått nytt jobb, ekonomin börjar flyta på, vi får bra stöd och hjälp med barnet, mellan oss fungerar det med lite mindre friktion. Jag har en lång semester hemma med barnet och han jobbar. Jag njuter och insuper vartenda ögonblick. Guldstunder som är få förunnat med barnet och jag blir lycklig samtidigt som det är bitvis väldigt tufft. Att kunna komma näranära den lilla personen och binda mig närmare till det.
Men framför allt delar jag och maken numera något som bara vi två kan uppleva med ett annat par. Känns så ytterst bisarrt kan jag säga, att en sådan sak kan få oss att bli mer öppna mot varandra. Inom mig ringer det en ytterst liten varningsklocka men jag lyssnar inte på den och fortsätter att uppleva det vi upplever med det andra paret. För det har tagit oss till en annan nivå i vår par-relation. På något bisarrt sätt.
Vill knappt läsa mina egna ord, för då ser jag vad jag skriver. (Förstår ni?)
Strutsmentalitet all over again.
Men jag finns här. Även fast det inte finns så många små hemligheter längre så finns där fortfarande den största kvar. Kan det ha någonting med mognad (till att ta beslutet) att göra?
Och frågan är när jag ska våga släppa den.
Läget är väl bättre. Han har fått nytt jobb, ekonomin börjar flyta på, vi får bra stöd och hjälp med barnet, mellan oss fungerar det med lite mindre friktion. Jag har en lång semester hemma med barnet och han jobbar. Jag njuter och insuper vartenda ögonblick. Guldstunder som är få förunnat med barnet och jag blir lycklig samtidigt som det är bitvis väldigt tufft. Att kunna komma näranära den lilla personen och binda mig närmare till det.
Men framför allt delar jag och maken numera något som bara vi två kan uppleva med ett annat par. Känns så ytterst bisarrt kan jag säga, att en sådan sak kan få oss att bli mer öppna mot varandra. Inom mig ringer det en ytterst liten varningsklocka men jag lyssnar inte på den och fortsätter att uppleva det vi upplever med det andra paret. För det har tagit oss till en annan nivå i vår par-relation. På något bisarrt sätt.
Vill knappt läsa mina egna ord, för då ser jag vad jag skriver. (Förstår ni?)
Strutsmentalitet all over again.
Men jag finns här. Även fast det inte finns så många små hemligheter längre så finns där fortfarande den största kvar. Kan det ha någonting med mognad (till att ta beslutet) att göra?
Och frågan är när jag ska våga släppa den.
