En jävla gråskala
Det ligger en klump i magen, en ovilja för framtiden. Jag vet vad jag vill, men jag vill inte nu! Inte ännu vill jag skrika! Ångesten sätter sina stora klor i mig, hakar sig fast och stannar kvar, iallafall för stunden.
Medvetenheten om att allt förändras, drastiskt dessutom, och sedan tankarna om hur det kunde blivit!?
Elakt att tänka, men i mitt undermedvetna vill jag att han ska göra det lätt för mig. Göra något som får mig att gå över tröskeln och bestämma mig, även fast jag nog redan gjort det. En drastiskt sak, ett snedsteg.
Har 'kommit ut' om att jag röker - han tog det lugnare än vad jag trodde. Inget förmaningstal, inga anklagande blickar. Men då borde det inte vara något problem kan jag tänka. Men det är det väl visst det? Eftersom att jag har hemlighållt det nu i 10 månader, är det väl något som är gruvligt fel i vårt förhållande?
Ska man då skylla på någon? Mig själv för att jag inte har mod nog att säga som det är eller han för att han hade (har) sina åsikter om vad som får och inte får göras? Men såklart är det inte svart/vitt, som vanligt.
Utan en äcklig jävla grå-skala. FAN!
En ny sak som kommit upp på det senaste, vårt barn behöver lite specialhjälp med div olika saker. Något som inte är helt oväntat men som ändå är rätt nya. (Pga förlossningsskador)
JAG var på mötet med pedagoger och dylikt, JAG går på läkarbesök. JAG engagerar mig och ser till att de saker vi ska göra hemma blir gjorda. Han har inte ens frågat vad som hände på det senaste mötet. Utgår ifrån att jag ska berätta allt utan att han ska behöva fråga. (Han skulle jobba, även fast mötet var lagt innan hans arb-tider för att skulle kunna vara med. Och det tog en halvtimme med mötet.) Då tappar jag lusten, vid den femtielfte gången det händer. Förstår ni hur jag menar? Varför kan inte han visa framfötterna och visa att han bryr sig om sitt eget barn? Vill bli involverad och istället för att sticka huvudet i sanden möta honom på barnets nivå? Och det är även i det vardagliga, barnet står och tjatar rakt framför honom medan maken tittar på tvn, svarar inte ens. Och när han svarar blir det surt och snäsigt åt det lilla barnet som bara vill ha uppmärksamhet och att någon som leker med honom.
Så kommer det märkliga i mig och jag börjar fundera på hur det blir med varannan vecka? Kommer han vara likadan mot barnet då? Jag är en rationell och sund människa, jag kommer aldrig ta barnet från sin pappa då jag själv var ett sådant barn som blev utsatt för det. Barnet måste själv få bestämma när tiden är mogen om denna vill bo mer hos någon förälder eller ej. Och jag hoppas, hoppas, hoppas att barnet aldrig kommer behöva göra ett sådant val, att vi båda är såpass bra föräldrar som vi bara kan vara.
Ni hör där? Hur jag pratar om framtiden?
Varför FAN ska allt vara så äckligt svårt!?
Hej!
Hittade din blogg av en slump. DEt är ingen rolig läsning direkt. Måste säja att jag blir lite orolig för dej. Naturligtvis finns det flera sidor av saken, men er relation verkar inte ha mycket att bygga på. Hoppas att du hittar styrkan att göra det du måste och hittar någon som uppskattar den du är!
Kram.
Det finns väl bara två alternativ egentligen? Antingen säga tack och hej eller försöka reda ut det hela. Svårt bara, vilket man ska välja.
Geta: Vår relation har nog haft det sen början, men som försvunnit i takt med att vi utvecklats på två olika sätt och åt olika håll. Det är väl egentligen min naiva inställning som gör att allt går så långsamt för mig, men samtidigt hade jag inte velat vara utan den... För den gör det jag är. Både på gott och ont! Tack för dina värmande ord, de träffar mitt i prick!
Malin: Jo det är ju verkligen så. Antingen eller. Men så till min fasa befinner jag mig i gråskalan just nu, i mellanrummet. Och det är fan så jobbigt...!
Lämnar ett litet avtryck. Hittat hit via Ensamma pappans blogg.
Måste det bli varannan vecka då? Kanske bättre med
varannan helg eller någon gång i veckan? Det kommer lösa
sig ska du se :) kram
Sara: Delat boende och delad vårdnad är en rättighet för både barnet och oss som jag ensam inte bestämmer över. Jag hade blivit tvärarg om han hade ansett sig ha rätten att bestämma över att jag bara skulle få träffa min son varannan vecka. Jag anser inte att ett barn är en mammas egendom, utan att man har varit två om att skapa ett barn och ska vara två om att uppfostra ett sådant.
Så vidare inte barnet far illa hos någon av föräldrarna. Antingen mamma eller pappa. DET är en helt annan femma.
Jag försöker att låta bli att säga till andra hur de ska leva sina liv. Och jag misslyckas väldigt ofta med det.
Men när jag läser din blogg så känns det som om du faktiskt redan har bestämt dig för vad du måste göra. Du söker bara kraften att ta steget. Men när är din gräns nådd? Finns det risk att din gräns flyttas framåt lite, lite åt gången? Och när din gräns flyttas framåt så naggas du själv lite i kanten. Bit för bit.
