Livet går...
Här hemma är det spänt, mår som man förtjänar kan man säga. Eller gör jag?
Ett utagerande från hans sida involverade att jag planerar en liten weekend med mina väninnor i februari. Men bara det att han ansåg att vi skulle ut och resa först, innan jag tog mig friheter att resa själv.
Bra så.
Men bara det att han ofta reser med jobbet, ibland upp till 2 veckor utan att vara hemma, och jag då sköter allt härhemma. Visst, det är i jobbet men trots det så bor han bekvämt, gör roliga saker utanför jobbet och har möjlighet att ta det lugnt då det inte är något späckat schema när han väl är borta.
Att jag då skulle få unna mig 2 nätter borta med väninnor, med en framförhållning på 3 månader, tycker inte jag är något problem. Borde det inte vara så att han tycker att jag 'förtjänar' det när jag drar ihop allt härhemma och snart börjar snurra runt min egen axel?
Och ju mer jag funderar på det har det alltid varit såhär... Att han går före och försöker att trycka ner mig.
Fast jag har alltid trott att man kan ändra på en person. Men det kan man inte. Har jag märkt nu.
Ett utagerande från hans sida involverade att jag planerar en liten weekend med mina väninnor i februari. Men bara det att han ansåg att vi skulle ut och resa först, innan jag tog mig friheter att resa själv.
Bra så.
Men bara det att han ofta reser med jobbet, ibland upp till 2 veckor utan att vara hemma, och jag då sköter allt härhemma. Visst, det är i jobbet men trots det så bor han bekvämt, gör roliga saker utanför jobbet och har möjlighet att ta det lugnt då det inte är något späckat schema när han väl är borta.
Att jag då skulle få unna mig 2 nätter borta med väninnor, med en framförhållning på 3 månader, tycker inte jag är något problem. Borde det inte vara så att han tycker att jag 'förtjänar' det när jag drar ihop allt härhemma och snart börjar snurra runt min egen axel?
Och ju mer jag funderar på det har det alltid varit såhär... Att han går före och försöker att trycka ner mig.
Fast jag har alltid trott att man kan ändra på en person. Men det kan man inte. Har jag märkt nu.
Jag har bestämt mig...
Det känns märkligt att tänka denna egentliga förbjudna tanke, men jag orkar inte detta mer.
Att komma hem och ha allt på mina axlar, både arbete, hem och barnet.
Inte ens få en fråga om hur jag har haft det idag.
Han klagar över att jag är kontrollerande, men när jag väl drar mig undan och säger till honom att han får sköta det händer inget.
Skulle det mot förmodan komma något problem påvägen kommer han till mig som om jag ska lösa alla hans problem.
Jag är mamma till två.
Och tro mig, jag har försökt säga det till honom nu några gånger. Men det går inte in!
Jag lackade ur häromsistens då han ville ha sovmorgon en söndag. Jag ifrågasatte detta då han skulle ut på lördags kvällen..?! Dessutom så skulle HAN tvätta sina saker tidigt på söndags morgonen (gemensam tvättstuga med få tider) och det var han införstådd med och skulle ta sitt ansvar. Det slutade med att han kom hem vid halv 4 full som få och jag som klev upp och tog hand om barnet när detta vaknade (okristligt tidigt) och tog även tvätten med hans saker.
Jag fick inte ens ett tack när han väl drog sig upp.
Han ville ta bilen och köra men jag gömde nycklarna och snackade vett i honom.
Jag spårade ur och öste ur mig allt.
Då anklagade han mig för att ha dåligt självförtroende och en förmåga att älta saker.
Att jag behövde en psykolog.
Jag fick snackat ner honom och få honom att förstå vad det egentligen handlade om.
Ignorans.
Att ta för givet.
Och för första gången gick det ända fram att jag är påväg härifrån.
Han lovade bot och bättring, men det har inte hänt alltför mycket är hemma.
Jag har fortfarande hand om ekonomin.
Jag har fortfarande hand om disk, tvätt och städ.
Allt som rör barnet utom hämtning/lämning då det är han som har bilen.
Det kommer inte hända innan jul så mycket vet jag. (så bloggen kommer leva ett bra tag till!)
Inte en jul där vi bråkar om grejerna och barnet mår dåligt.
Jag kan stå ut för barnets skull.
Men tanken på att det är vår sista jul som kärnfamilj gör ont i mig...
Att komma hem och ha allt på mina axlar, både arbete, hem och barnet.
Inte ens få en fråga om hur jag har haft det idag.
Han klagar över att jag är kontrollerande, men när jag väl drar mig undan och säger till honom att han får sköta det händer inget.
Skulle det mot förmodan komma något problem påvägen kommer han till mig som om jag ska lösa alla hans problem.
Jag är mamma till två.
Och tro mig, jag har försökt säga det till honom nu några gånger. Men det går inte in!
Jag lackade ur häromsistens då han ville ha sovmorgon en söndag. Jag ifrågasatte detta då han skulle ut på lördags kvällen..?! Dessutom så skulle HAN tvätta sina saker tidigt på söndags morgonen (gemensam tvättstuga med få tider) och det var han införstådd med och skulle ta sitt ansvar. Det slutade med att han kom hem vid halv 4 full som få och jag som klev upp och tog hand om barnet när detta vaknade (okristligt tidigt) och tog även tvätten med hans saker.
Jag fick inte ens ett tack när han väl drog sig upp.
Han ville ta bilen och köra men jag gömde nycklarna och snackade vett i honom.
Jag spårade ur och öste ur mig allt.
Då anklagade han mig för att ha dåligt självförtroende och en förmåga att älta saker.
Att jag behövde en psykolog.
Jag fick snackat ner honom och få honom att förstå vad det egentligen handlade om.
Ignorans.
Att ta för givet.
Och för första gången gick det ända fram att jag är påväg härifrån.
Han lovade bot och bättring, men det har inte hänt alltför mycket är hemma.
Jag har fortfarande hand om ekonomin.
Jag har fortfarande hand om disk, tvätt och städ.
Allt som rör barnet utom hämtning/lämning då det är han som har bilen.
Det kommer inte hända innan jul så mycket vet jag. (så bloggen kommer leva ett bra tag till!)
Inte en jul där vi bråkar om grejerna och barnet mår dåligt.
Jag kan stå ut för barnets skull.
Men tanken på att det är vår sista jul som kärnfamilj gör ont i mig...
