Jag var den tråkiga på festen.
Summasummarum - nyår blev inte riktigt så ångestfyllt som jag trodde.
Men det var nog mest för att jag var nykter och frös hela tiden.
Plus att det var jag som gick runt och diskade, städade och plockade ihop.
Såg till att jag hade något i händerna hela tiden.
Vid 12-slaget lyckades jag smita iväg och stå för mig själv och titta på fyverkerierna, rätt skönt. När jag inte mår bra drar jag mig undan, jag vill helst vara själv och läka mina sår. När jag är redo kommer jag fram.
Och vänninorna vet om det så dom lät mig vara och skötte sitt.
Inte den roligaste - nej - men däremot såg jag till att det var städat när dom kom dagen efter och skulle påbörja städningen. (trodde dom) Då hade jag åkt hem vid halv 5, nog mest för att det var så sablans svårt med att få tag på en taxi.
Maken skötte sig, den dagen. Dagen efter då det var obligatorisk middag för alla inblandade för att summera dagen så var han sitt vanliga vrånga jag igen. Kanske mest pga att han var bakis. Och väninnorna fick se det och blev förbluffade.
Äckligt nog, det är nedräkning som gäller nu. När jag är färdig med min viktiga deadline ska det snackas. Allvar.
Jagf vet faktikst inte vad jag är mest nervös för, deadline eller snacket.
(Rättelse som låter märklig: Jag kommer lägga fram det som att han ska göra en jävla svängom och ändra sig eller så gör vi slut på det. Han ska få ett val, allt för att relationen ska bli hyfsat neutral efteråt, allt för vårt barn. Jag kommer inte längre lägga upp det diplomatiskt som att Vi ska göra något, utan han...)
Det du skriver berör mig. Och gör mig förbannad! Jag har varit där du är. Det är så mycket som är likadant. Och en dag var det bara nog. Resan därefter har varit lång, bakslagen många och likaså tårarna. Men det är med stolthet jag kan berätta att jag är starkare, jag har rest mig, jag har jobbat med mig själv, jag är en bra mamma... Jag tror på mig själv och har insett mitt värde! Jag hoppas att du hittar orken (verkar som du har bestämt dig...) för du är värdefull och värd så mycket mer och bättre!!! Jag önskar dig det allra bästa! Jag håller på dig!
God fortsättning!
Jag håller alla tummar för din deadline och ditt snack. Går det att skicka extra kraft via nätet? I så fall gör jag det! :o)
Hoppas att allt går bra och att du och ert barn får er frihet och det underbara liv ni förtjänar.
Som sagt, jag håller tummarna!
Jonna: Välkommen till bloggen! Jag vet om att det finns en annan sorts liv också, men det är skönt att höra det från någon annan! jag har som sagt mer eller mindre bestämt mig, men när jag funderar över det nu - Var började det? När började det? Och om han vid snacket vill ha det specificerat på vad som är dåligt, kan jag svara på det? Självklart har han blivit mycket snällare stundvis, men jag drar mig undan ändå. För jag vet ju lite mer. Men... den tiden den sorgen?
Ulrika: God fortsättning! dealinen verkar hållas men kan inte prestera och jag är ensam om just detta, så ingen kan backa upp mig. Lagom bra att prestera dåligt i en lågkonjunktur, särskilt som jag har höga krav och gör bra ifrån mig annars. Tack för pepp och kraft, det hjälper ska du veta! (och jag har sparat din mail - så du vet!)
Många kramar på er bägge!
Vi hade också bra stunder. Absolut. Men när jag funderade så kom jag fram till att de bra stunderna inte övervägde de dåliga. Och du måste faktiskt inte specificera vad som är dåligt. Som jag sa (och jag hade inte ens planerat att beslutet skulle komma just då...) "Jag vill inte ha det så här. Jag vill inte mer." Sen är det ju jobbigt att vara den som tar första steget. Och jag ifrågasatte mig själv och mitt beslut tusen miljoner gånger. Och att fundera på när och var det började... Spara den energin. Nu är ju ändå som det är. Kram!
Hoppas allt går bra för dig!!
Styrkekramar
har läst in mig litegrann på din blogg...jisses! tror du gör det rätta om du lämnar....
Det svåra är inte beslutet. Det svåra är vägen till beslutet och det känns som att du är framme!
Lycka till:)
Pia och Farbror Blå - Tack !
