frunshemligheter

Och så blev det en fadäs till gjord av maken som blev lagd till historien.
Känns som om att det är aldrig sinande ström av saker som händer.

Igår var det återigen dags för fest för maken, en drink-provar-kväll.
Sällskapet är helt ok, inga personer med svag moral och sviktande förstånd.
Han gick hemifrån efter att lillen lagt sig, på gott humör och vi var sams. Inget otalt eller liknande. Har slutat säga "Ta det lugnt ikväll" för jag vill att han själv ska avgöra och känna vad som är måttligt för honom utan att jag står som en dålig mamma och ger goda råd. (Vilket uppenbart inte lyckas, men mina intentioner är väl goda får man säga)

Vid 03.43 kommer han hem och är bra på det hör jag. Snubblar när han ska ta av sig kläderna och stapplar ut i köket för att ta sig något att äta. Och väcker barnet samtidigt, men det kan ha varit så att det var redan vaket då det är lite strul med sömnen just nu. Jaja, går upp och värmer en flaska mjölk med förhoppning att sömnen snart infinner sig igen.

Möter maken ute i köket och jag påpekar vänligt för honom att han kan ta mackan ute i vardagsrummet, alltså inte i köket så barnet kanske somnar om. Han tittar oförstående på mig.
Han agerar ut på alla tio på en gång och jag stog och fattade ingenting. Vad hände? Varför slår han igen kylskåpet med en kraft att grannen skulle kunna väckas och ursinnigt går ut i hallen och tar på sig?

Går ut och ber honom förklara för jag hittar då inget att anmärka på, vad sa jag som misstolkades?
Får be och böna för svar och får tillslut att det var jävligt onödigt att jag sa "Har du ingen koll på din son?" eller något i den stilen till maken.

Okej. Backa nu bandet. Va??

Jag blir hysterisk, han tar på sig sina kläder och är påväg ut och jag förklarar i en gråtattack att det är jävlar i det inte lätt att hänga med i resonemanget när jag inte ens har sagt något i den stilen. Alls. Han tvärvägrar tro att han hörde grovt fel och jag går upp i taket för det.

Här har jag en minneslucka då jag faktiskt blev hysterisk, men jag förklarade nog grundligt för honom vad jag sagt och sen får han dra sina egna slutsatser. Vill han vara en drama queen och storma ut kl 4 på morgonen as-full med ingenstans att ta vägen så varse-jävla-god. Mitt nöje! Min lättnad! Och om där ligger något bakom som han har eldat upp sig inför på kvällen så får han bannemig säga det eller så skiter jag i allt.
Där går jag därifrån. Han försvinner ut i trappan (utan skor) och blir borta i 30 min.
Gissningsvis satt han nere i källaren eller nåt.

När det lugnat sig och jag har slutat gråta kommer barnet upp och ställer en massa frågor om varför jag är ledsen och gråter. Jag förklarar så gott jag kan att jag är lite arg men att det går över, det är ingen fara och jag är inte arg på barnet. Och liknande. Jag tröstar så mycket jag kan.

Precis när barnet har blivit lagd igen och kommit till ro kommer maken tillbaka och det är givet. Barnet kommer inte somna om. Jag sätter på en film, säger inte ett ord till maken som lufsar in till sovrummet med svansen mellan benen och somnar.
Och där - klockan 04.35 - var det morgon för mig och barnet.

Jag gick hemifrån vid 12, jag ska "jobba" heter det men jag har rymt till mina föräldrar.

Nyss fick jag ett mess där han förklarar att han inte minns vad vi bråkade om inatt och att han ber 1000ggr om ursäkt för vad det än var, jag ska inte behöva ta det. Och att han ska sluta dricka pga mig, jag ska inte ha skiten.

Jag känner lite: Ska vi slå vad?!