Jag finns här - jag lovar
Jag har tagit det första steget och pratat. Det hela blev vänt utan att jag märkte det ser jag nu i efterhand till att handla om honom och hans behov. Mer om det i ett annat inlägg.
Men mot min egen vilja har jag nu upptäckt att min kollega som jag skrivit om innan, ger mig djupa innerliga leenden såfort vi råkas. Eller är det jag som tolkar in? På något sätt hoppas jag det, men trots allt känner jag fjärilar i magen numera... Fan!
Det är jobbigt med första steget. Och det är jobbigt att ta beslut. Och att stå fast. Och det är skit när det helt plötsligt inte handlar om det man ville... Och fjärilar i magen... Det är guld. Och en förbannelse. På en och samma gång.
Skickar massor krya-på-dig kramar och styrka att ta dig igenom det du behöver ta dig igenom!
Hej!
Har varit "osynlig" här ett tag eftersom jag varit bortrest...bara så att du vet. :)
Så, han har lyckats vända det till att det är hans behov som är åsidosatta...ja..ja...
Hoppas ändå att du kan njuta lite av fjärilarna för det är i grund och botten en sådan härlig känsla!
Krya på dig, och hoppas att vi hörs snart igen!
Kram från en förkyld. :o)
jonna: Tack snälla du för en värmande kommentar, det du skriver beskriver det precis såsom jag upplever det. Att stå fast. Inte bagatellisera sig själv. Inte vackla i sitt beslut. Men jävlar vad svårt det är... Kram tillbaka!
Ulrika: Jag njuter, men det är bitterljuvt och då min moral i magen skriker högt så har jag börjat att dra mig undan. Men det är så svårt... Kram på dig med!
