Var ligger roten till det onda?
Under denna krisen som jag har haft (har?!) så har jag alltid ställt mig frågan om vad som ligger till grund för mina tveksamheter. många gånger kommer jag inte fram till något. Eller så skyller jag på maken och hans snedsteg.
Det går bra just nu. Det flyter på, jag knegar och lyckas oftast med mina mål. Här hemma går det faktiskt smärtfritt. Jag tror han är mer medveten nu om att jag faktiskt kan dra öronen åt mig, och är mer försiktig. (Här börjar jag låta som en misshandlad kvinna; men han ångrar sig - då gör det ju inget om han stampar på mig) Kärleken till barnet är om konstigt nog ännu större nu, jag knyter an mycket bättre och ser barnet för den person den är.
Sen är det bra ekonomiskt och kärlekslivet är bra. För att vara småbarns föräldrar.
Så nu blir jag konfunderad. Varför vill jag fortfarande lämna honom? För att jag är envis, och har jag bestämt mig en gång så blir det så? Eller vad är roten till mina tveksamheter? Kan det vara så att kärleken är borta?
Jag börjar fundera, hur säger man till någon att man inte älskar den personen längre?
Man tycker om och gillar, men inte Älskar?
I ett desperat försök gör jag ansatser till att komma på bra saker med honom, men slutar med att jag radar upp det som är negativt.
-Han har gått upp mycket i vikt, och han äter som en hela häst utan att försöka minska ner det.
-Han skyfflar i sig mat, ingen mat-ro i lugn och ro utan här ska en trevlig middag vara uppäten på 15 min.
-Datorn är hans bästa vän. Seriöst.
-Han ska synas och höras. Alltid.
-Avbryter gärna någon (inkl mig) mitt i en mening. Och det hatar jag. Och han vet om det.
-Han kan inte bara lyssna på ett problem, måste komma med en lösning. Och hans lösningar är alltid bäst.
-Han har starka åsikter men när det väl kommer till kritan kan han inte stå för dem. Särskilt när han blivit invald i politiken nyss, så kan jag inte se det som ett starkt kort för honom.
Och jag kan fortsätta. Jag har många negativa sidor också. Det är jag väl medveten om. Bland annat att jag är envis.
Men någonstans, att älska någon innebär att man kan bortse från dessa negativa saker. Men jag kan inte det.
Och DET stör mig.
Den här bloggen: http://raskatt.blogspot.com/2006/04/att-lmna-ngon-man-lskar.html beskriver väldigt bra det man kan känna, när man känner klumpen i magen och magkänslan som säger till dig att det inte är rätt men när det ändå är så väldigt väldigt svårt att lämna någon. Jag har lämnat Någon på samma grunder som dig och trots att det var det enda rätta så kommer det att göra ont, därför att du bryr dig. Förbered dig på smärtan så blir det kanske lättare än vad det var för mig. Var tydlig mot honom med vad du tycker, det kommer du att ha igen när han spelar oförstående och tycker att det är du som har förstört förhållandet (Vilket självklart är helt absurt, men inte i en manipulerande egoistisk mansgris´s värld), Jag ser samma skrot och korn i mitt ex.
Hur går det??
Hej!
Hur har ni det...?
Kan du ha ett bra kärleksliv med honom trots att du känner som du gör? Jag tror inte jag hade klarat det...
Skönt att du och barnet blir starkare och starkare tillsammans.
Tänker på er. Sköt om er.
Kram
En kämpe: Den texten du länkade till (och det du själv skrev) var som en hård knuff i magen. Både på gott och ont. Den träffade mig väldigt mycket, om du missförstår mig rätt? Bra skrivet får jag säga... så öppen och ren.
Ensam Duktig Flicka: Ja... Du kan se det nyare inlägget...
Ulrika: Vi har faktiskt ett bra kärleksliv, jag är en person som har stor aptit på det och kan koppla bort rätt bra. Och där får han en helt annan personlighet... Konstigt men sant.
Kram på er! (om ni fortfarande finns kvar dvs... )
