frunshemligheter

Det känns märkligt att tänka denna egentliga förbjudna tanke, men jag orkar inte detta mer.

Att komma hem och ha allt på mina axlar, både arbete, hem och barnet.
Inte ens få en fråga om hur jag har haft det idag.
Han klagar över att jag är kontrollerande, men när jag väl drar mig undan och säger till honom att han får sköta det händer inget.
Skulle det mot förmodan komma något problem påvägen kommer han till mig som om jag ska lösa alla hans problem.
Jag är mamma till två.

Och tro mig, jag har försökt säga det till honom nu några gånger. Men det går inte in!

Jag lackade ur häromsistens då han ville ha sovmorgon en söndag. Jag ifrågasatte detta då han skulle ut på lördags kvällen..?! Dessutom så skulle HAN tvätta sina saker tidigt på söndags morgonen (gemensam tvättstuga med få tider) och det var han införstådd med och skulle ta sitt ansvar. Det slutade med att han kom hem vid halv 4 full som få och jag som klev upp och tog hand om barnet när detta vaknade (okristligt tidigt) och tog även tvätten med hans saker.
Jag fick inte ens ett tack när han väl drog sig upp.
Han ville ta bilen och köra men jag gömde nycklarna och snackade vett i honom.
Jag spårade ur och öste ur mig allt.
Då anklagade han mig för att ha dåligt självförtroende och en förmåga att älta saker.
Att jag behövde en psykolog.

Jag fick snackat ner honom och få honom att förstå vad det egentligen handlade om.
Ignorans.
Att ta för givet.
Och för första gången gick det ända fram att jag är påväg härifrån.

Han lovade bot och bättring, men det har inte hänt alltför mycket är hemma.

Jag har fortfarande hand om ekonomin.
Jag har fortfarande hand om disk, tvätt och städ.
Allt som rör barnet utom hämtning/lämning då det är han som har bilen.

Det kommer inte hända innan jul så mycket vet jag. (så bloggen kommer leva ett bra tag till!)
Inte en jul där vi bråkar om grejerna och barnet mår dåligt.
Jag kan stå ut för barnets skull.
Men tanken på att det är vår sista jul som kärnfamilj gör ont i mig...